Robert Myhreld (1987) är författare, kulturskribent , redaktör, personalvetare (stackars jävel), socialpedagog samt lönebidragsslav som tillverkar lampor för medelklassen. Han har i olika sammanhang skrivit, pratat i media och föreläst om psykisk ohälsa. Han har också arbetat inom skolan och psykiatrin. Ibland är det alltid samma sak är hans debut, Vi håller oss vid liv uppföljaren.
Samtal i Edsbyn. Gamla gymnasieskolan. Bra samtalspartner i Pia Mariana Raattamaa Visén, stadig publik, roliga frågor efteråt.
Myhreld debuterade 2024 med den uppskattade dagboken inifrån psykiatrin Ibland är det alltid samma sak. Vi håller oss vid liv är uppföljaren som kommer hösten 2025.
Böckerna handlar om Myrhelds personliga erfarenheter av bipolär sjukdom. Förvänta dig inte några svar! Det är motsatsen till en handbok i livets konst. Men, the shitshow must go on.
I ett samtal med Karin Kraft på från Bergsjöns bibliotek
Vi firar utgivningen av Robert Myhrelds Vi håller oss vid liv samt BOK-BOK-BOK-BOK-BOK-BOK-BOK-BOK-BOK – åtta titlar utgivna av Förlaget Glas och Holmstrand Böcker.
Kvällen inleds med ett boksamtal mellan författaren Robert Myhreld och skribenten Jenny Tedjeza utifrån Myhrelds båda böcker Ibland är det alltid samma sak och Vi håller oss vid liv.
Det blir ett existentiellt samtal som kretsar kring bipolär sjukdom, psykisk ohälsa, sexuella antastanden på georgiska bögbadinrättningar, att leva genom sitt skrivande och att i största allmänhet försöka hålla sig vid liv. Samtalet följs av en uppläsning ur Vi håller oss vid liv av Jonas Örtemark.
Kvällen fortsätter sedan med nästa bokrelease för den feta, spretiga antologin BOK-BOK- BOK-BOK-BOK-BOK-BOK-BOK-BOK – åtta titlar utgivna av Förlaget Glas och Holmstrand Böcker. Författare är Siri Bårdskär, Jenny Grönvall, Petra Mölstad, Charlotte Qvandt, Andrzej Tichý, Pär Thörn och Jonas Örtemark. Uppläsningar av Leif Holmstrand, Pär Thörn och Jonas Örtemark. Detta vill ni inte missa!
Recension:
I fjol debuterade Robert Myhreld med Ibland är det alltid samma sak, som var en inifrånskildring av psykvården. Nu har han utkommit med sin andra bok, Vi håller oss vid liv – den utspelar sig i världen utanför sjukvården, i den så kallade verkligheten. Eller med hans egna ord, så följs första akten av den andra akten: ”Samhället. Livet. Spypåsen mellan vaggan och graven.” Tids nog ska akt tre komma, och skildra ”det hinsides”.
Men fortfarande ligger erfarenheterna från sjukhusvistelsen kvar, så det handlar om att leva där kaos är granne med psyket. Myhreld skriver med stram humor, och kanske är den humorn en livsuppehållande egenskap, och om jag ville ge hans stil en beteckning kunde den lyda ”sorgset jovialisk”. Han redovisar kontakten med den otillräckliga sjukvården, stångas med den imbecilla Arbetsförmedlingen, får ströjobb men de blir kortvariga i nedskärningarnas tider. När han varit elevassistent upplyser en rektor honom att budgeten för hösten är osäker. ”Min hälsa också”, tänker berättaren syrligt.
Fast vad då ”berättaren”? Är det här skönlitteratur? I yttersta mån är det en slags rapport från ett liv som skuggas av det som med en okänslig eufemism brukar heta ”psykisk ohälsa”. När Hjalmar Söderberg under 1900-talets början krisade – hans äktenskap var på upphällningen och han tog en tillflykt i Danmark – skrev han den utmärkta essäboken Hjärtats oro. Något i mig vill kalla Myhrelds utmärkta essäbok för Hjärnans oro.
För det är ju hjärnan som sabbar för oss som mår dåligt. Det finns förstås mycket hjärta i det Myhreld skriver. Exempelvis skriver han fint om en kärleksrelation. Och han förmedlar en kärlek också till litteraturen, som när han lyfter fram en dikt av Larry Silván, eller den skamligt bortglömda Emilia Fogelklou. Här visar han hur litteraturen på riktigt kan rädda liv, om vi bara hittar den rätta litteraturen, och om vi hittar den inom rättan tid. Det är ett sätt att skriva som påminner om cynikern E.M. Cioran, hinner jag tänka innan den rumänske misantropen förekommer ett tiotal sidor senare.
Så kan Myhrelds aforismer fogas in i en tradition: ”Hade vi inte haft en fantastisk förmåga att bedra oss själva hade vi för länge sedan hängt oss av skam.” Hur var det nu Cioran sa? ”En bok är ett uppskjutet självmord.” Men Myhrelds liv är inte riktigt i spillror, inte fullt ut. Han skriver om hur det är att hantera daglig ångest, och delar modigt med sig av erfarenheter som säkerligen kan hjälpa andra.
Tankarna i den här boken må vara osorterade ibland, men det är ju det av en viss anledning. Det kan påminna om Andreas Lundbergs skakande bok Storm i den pelare som bär. Myhreld skriver om hur en vardag ska klaras av för den som möter så många hinder, och där de små obetydliga uppgifterna och göromålen kan bli oöverstigliga berg. Dessa uppgifter kan vi ge oss själva, eller bli pådyvlade av en okänslig omgivning.
Insikterna som når Myhreld är dyrköpta:
Däremot har jag – intalar jag mig åtminstone – efter år av vistelse i förtätat och förtärande mörker övat mig i mörkerseende. Jag ser skuggor hos andra – och räds dem inte. Jag har liksom du formats av erfarenheter sprungna både inifrån mig själv och händelser jag råkat på i sinnevärlden.
Här finns i denna korta bok på strax under 100 sidor också några nedslag i ungdomsåren, med en resa till Georgien med olustiga händelser, återbesök på psykvården med udda existenser, och en besk kritik av kapitalismen. Vad har skrivandet gett honom? Inte räddning, inte befrielse – sådant kan bara våra medmänniskor åstadkomma. Men att läsa och skriva har haft sin funktion: ”jag har kunnat skapa något att mortla sjukdomen mot.” Det är inte det sämsta.
Evenemang: Sankt Johanneskyrkan
Samtal om livets galenskap med författaren till Ibland är det alltid samma sak (om tillvaron på en psykiatrisk avdelning) och Vi håller oss vid liv om livet utanför. Samtalsledare: Prästen.
Efter att ha suttit inne på psyket (akt ett) möter vi åter Robert Myhreld och samtidens tidlösa galenskap i den obarmhärtiga miljö där vi alla är utelåsta.
Välkomna till akt två: Samhället. Livet. Spypåsen mellan vaggan och graven. Dagarna, fyllda av fel ögonblick. Mörkret, en outsinlig brunn av bensinspetsad dekokt, vars huvudingredienser är motlut, menföre och dödslängtan.
Så hur fan gör man? Förvänta dig inte några svar! Det här är motsatsen till en handbok i livets konst. Men, the shitshow must go on. Stämpelklockan tickar.
Tids nog kommer tredje akten.
Robert Myhrelds Vi håller oss vid liv är en efterlängtad uppföljare till Ibland är det alltid samma sak. Det är en (bipolär) röst i natten, en hugsvala och ett vänskapligt (men ärligt talat ganska jobbigt) pillande i mänsklighetens öppna sår.
Dessutom är boken väldigt kort! Mycket kortare än till exempel Lars Noréns dagböcker.
”Läste klart i går kväll. Vilket driv det finns i texten. Den är språkligt precis och med ett brinnande innehåll. Det som är fint är också din raka och värdiga blick på människan. Tack!” – Pia (författare)
Det var verkligen mycket bra. Både ömsint och roligt, smarta referenser och allmänt hypomant flyhänt i ordens allra bästa bemärkelse. – UKON
Jag gillar den fria formen, där minnen blandas med utdrag ur böcker, tänkvärda och essäliknande stycken med cyniskt roliga konstateranden konsteranden … Det är en levande dagbok med stark litterär skärpa. Och roligt, mitt i allt mörker. – Lina Petronella Arvidsson (författare, skrivpedagog)
Robert Myhrelds marginalanteckningar från en allmänpsykiatrisk klinik, någonstans i Sverige, kan beskrivas som en Gökboet för vår tid: författaren ledsagar oss vänligt in i psykets vindlande korridorer och patienternas trassliga, trasiga tankegångar. Myhreld öppnar upp både sig själv och institutionslivet, ger oss en känsla av hur det är ”därinne”, på psyket och i det egna molande medvetandet.
”Om jag ska klassa en bok som bra; så ska språket vara eget, man ska se samhället som protagonisten är placerad i och man ska inbilla sig att man kämpar med hen. Allt detta funkade för mig under läsningen av ”Ibland är det alltid samma sak” som man också skulle kunna kallas ett kammarspel på en allmän psykiatrisk klinik.. På bibblan i Göteborg är det lång kö, ställ er i den, eller köp boken och kom gärna på måndag.” -Karin Kraft
Intervju i P4.
1:26:20 in i programmet.
Inlagd på en psykiatrisk avdelning började Robert Myhreld att skriva dagboksanteckningar i mobilen. Det mynnade ut i boken ”Ibland är det alltid samma sak”, en mörk men också kärleksfull inblick i något som det ofta pratas tyst om.
Robert Myhreld har i sitt knippe skisser från psykiatriska slutenvården fångat pendelrörelsen mellan de intagnas lakoniska galghumor och förintande förtvivlan, och kanske i ännu högre grad de grymma korskopplingarna som finns mellan yttervärldens överenskomna och självreproducerande lukrativa vansinnesfantasier och den ensamme i sitt mikrokosmos av steril idiotångest. Det är en övertygande, stark och oväntat underhållande bok. Rekommenderas varmt.
Andreas Lundberg. Författare, översättare, poet, förläggare, hälgångare, apokalyptiker.
Med förtvivlans munterhet som trivsamt sällskap rör sig författaren mot ett existentiellt avgrundsmörker. På vägen möter vi anekdotiska krumsprång genom de andra intagnas röster. Här och var villfarelser om att finna ro och komma hem.
Jonas Örtemark. Författare, poet, konstnär.
En på ytan nykter, saklig samt spirituell betraktelse gällande tillfällighetslivet på en vårdinrättning för sinnessjuka. Berättelsen läcker motstånd och sorg och värkig nebrytning av verklighet — genom underhållningsvärdet och genom den språkliga kontrollen. Men intresset för medpatienter, verkligt verkliga människor, utgör livlina. Det anekdotiska tilltalet sätter läsningen i en trygg men ickefaktisk efteråtposition. Det uppenbart självupplevda och pågående kryper dock efter hand närmare intill läsningens här och nu, och beter sig elektriskt insisterande där. Tyvärr känner jag igen mig i det mesta och tack GODE GUD finns något trösterikt i detta — akuta vittnesmål, erfaret, på något plan omtänksamt och moderligt framställda vittnesmål. Vilket vi sjuka människor behöver.
Leif Holmstrand. Konstnär, poet, författare.
-
robertmyhreld@gmail.com
-
robertmyhreld@gmail.com